När vi vaknade på Ekebergs camping smattrade vattendropparna mot tältduken. Vi lagade frukost och middag att ta med på tåget i campingens primitiva kök och sedan var det dags att plocka ner tältet en sista gång, i ösregn. Kändes ändå som en bra sammanfattning av de två senaste veckornas väderförhållanden....!

Därefter gjorde vi av med våra sista norska kronor på buss ner till centralen. Vid det här laget hade vi redan många gånger fått känna på hur extremt dyrt det är i vårt västra grannland. Vi käkade lunch på Burger King innan vi 15:49 satte oss på tåget hem till Stockholm. Resan gick bra, det var skönt att bara sitta still och inte behöva tänka på något. Men efter 5h började det trots allt bli lite segt och man längtade ordentligt hem.

Strax före klockan 22:00 på lördagskvällen återvände så JonssonBokefors till den svenska huvudstaden. Vi blev upplockade av min farsa och körda till Daniel. Där packade vi om alla prylar och lastade in min utrustning i vår Skoda Yeti. Avslutningsvis bjöd även Daniels mamma på våfflor innan jag och farsan satte oss i bilen.

Strax före klockan ett var jag äntligen hemma i Uppsala. Jag slängde in de blöta och svettiga kläderna i maskinen och somnade sedan skönt i min egen säng. Efter två veckor var nu JonssonBokefors-Challenge 2012 över.

Jag och Daniel sitter på tåget med knappa två timmar kvar till Stockholm. Under eftermiddagen har vi passerat flera av de orter vi besökte under cyklingen, vilket känns lite konstigt men samtidigt väcker många minnen.


Vi vill också passa på att tacka alla er som följt oss och på olika sätt stöttat oss under våran resa. Det har betytt otroligt mycket.

Nu är JonssonBokefors-Challenge 2012 över. Men detta betyder inte att min och Daniels glöd för äventyr och kamp mot cancern är slut. Vi har redan börjat fundera på vad man skulle kunna hitta på nästa gång, så vem vet, om ett år kanske vi är iväg igen!? Detta återstår att se men i nuläget ska det bli skönt att komma hem och ha ett välbehövligt sommarlov.

Resan är alltså snart slut men det betyder inte att hela projektet är över. Insamlingen stänger inte förren sista Juni och fram tills dess kommer bloggen och Facebook-sidan vara fortsatt väluppdaterade. Självklart kommer en väldig massa bilder från resan läggas upp och det vill ni inte missa!!! Dessutom ska en sammanfattning av resan skrivas samt en text med "äventyret ur Daniels perspektiv" eftersom det hittills bara är jag som skrivit. Så jag säger bara det, sluta inte läsa bloggen för det är nu det bästa börjar.

I övrigt tackar vi för att ha fått vara med om en sådan spännande resa som knappast lär vara den sista, hörs!

06:30 ringde klockan och vi klev ur sängen. Idag gällde det! Upp och packa väskorna med lunch och tjocka kläder, det var kallt på toppen. Många minus varje natt. Efter frukost kom Svein och hämtade oss. Han skulle köra oss till början av den vandringsled som går upp på toppen.

Svein berättade att han fixat en intervju till oss med Rjukans lokaltidning och att vi skulle träffa reportern vid vandringsledens början 08:30. Vi hade därför lite tid på oss så Svein körde en Sightseeing i Rjukan centrum innan vi åkte upp mot berget. Väl där mötte vi upp reportern som höll en intervju med oss och tog en massa fotton. Samtidigt kom också en gubbe förbi, vi kallar honom Mr Gausta, han jobbar för turistföreningen och hade varit uppe på toppen 1306gånger!!!!! Vi pratade en stund med honom och därefter vid nio tiden på morgonen tog vi de första stegen uppför stigen mot toppen.

Berget låg täckt i en tjockt lager dimma så vi kunde inte se toppen som sträckte sig högt ovanför oss. Vi följde de rödmarkerade T:n som visade leden men kom trots allt fel. Vi följde bara efter de steg i snön vi såg framför oss och plötsligt var vi långt ut i ett stenrös. Upp med kartan, nä men det är nog här ändå! ....... Vi fortsatte ytterligare en bit i det branta stenröset men insåg sedan att detta bara måste vara fel och vände tillbaka. Slutligen hittade vi tillbaka till leden och fortsatte uppåt. Snart var vi ännu en gång ute på villovägar i snön men denna gång hjälpte kartan oss och ibland när dimman lättade något kunde vi skymta toppstugan högt där uppe.

Två timmar efter vi börjat vandringen var vi så uppe vid toppstugan och telefonmasten efter en brant sista klättring. Men ännu var inte toppen nådd. För att stå allra högst upp på Gaustatoppen behöver man nämligen gå ut ungefär 10min på en smal bergskam och ta sig upp några ytterligare höjdmeter. Detta var också vad vi gjorde. Ute på den smala kammen vandrade vi ensamma, på båda sidor om oss störtade bergväggen brant ned och luften var ett enda vitt hav. Men så, vid strax efter klockan elva nådde JonssonBokefors-Challenge 2012 Gaustatoppens högsta punkt 1883m.ö.h!

Vi hade klarat det!!!!! På den tolfte dagen, efter dryga 75mils cykling och 16h vandring och en toppbestigning stod vi tillsist på toppen. Känslan var minst sagt obeskrivlig!

Vi fottade oss och placerade slutligen den svenska flaggan på toppen innan vi startade vandringen tillbaka. Vi käkade lunch i hyttan innan vi fortsatte ner. På vägen mötte vi också Mr Gausta som nu bestigit toppen 1307 gånger, denna dag på skidor....


Efter detta fortsatte färden ner där vi träffade på ytterligare människor påväg uppåt. Inte konstigt med tanke på att berget sägs vara Norges vackraste fjäll. På vägen ner lättade så tillslut också molnen och gav oss en fantastisk utsikt. Vi passade också på att köra "Sälen" i en av snöbackarna innan vi var tillbaka nere på vägen och blev upplockade av Svein.

Vi kördes ner till kontoret igen. Packade snabbt om väskorna och sedan var det dags att hastigt ge sig av från Rjukan. Vi satte oss på en buss som tog oss till Oslo och där tog vi sedan ännu en gång in på Ekebergs camping.

Glada och nöjda över att ha klarat av utmaningen somnade i tillsist in medans solen försvann bakom bergen bakom Oslo.

Vi gick som vanligt upp tidigt, lagade gröt och diskade i den intill liggande bäcken. Sedan tog vi ner tältet och gav oss iväg vid 9:10. Humöret var betydligt bättre idag och vi drog iväg nerför skogsstigen diskuterande ekonomi, skola och framtiden. Båda kände sig fortsatt pigga vid första stoppet med utsikt över Gaustatoppen i fjärran. Under gårdagen hade vi bara kunnat skymta toppen som var dold bakom molnen men nu var vädret bättre och berget reste sig majestätiskt i horisonten.

Färden fortsatte men blev allt tuffare. Såhär tidigt på säsongen, leden "öppnade" 1:a juni är det extremt blött och lerigt uppe i markerna. Det ligger fortfarande fullt med snö på topparna och ett av gårdagens bättre minnen var när jag kanade ner för en brant backe på snön och nästan mejade ner Jonsson nedanför.

Vi hade nu alltså flera timmar mitt på dagen med myrvandring framför oss. Helt otroligt blött och grisigt var det och dessutom, det tog slut på bäckar. Vi gick alltså igenom dyngsura mossar med lera och fukt upp till knäna men det fanns inget drickbart vatten så långt ögat nådde. Vi gick och gick och blev båda allt hungrigare och törstigare. Tillslut visste vi inte vad vi skulle ta oss till, steka på korven utan någonting till som lunch?

Det var nästan så man började hallucinera när vi tillsist kom fram till en liten bäck, tack gode Gud!!!


Vi lagade lunch och blev på bättre humör igen lagom till att det ännu en gång började gå upp mot fjället. Övre Fjällstul hytta hade vi passerat tidigare på dagen och nu skulle vi över ett fjäll för att nå den sista hyttan, Daggrö.

Det blev en tuff men väldigt vacker etapp med en liten paus högst upp på en topp med den fantastiska utsikten över fjällvärlden. Väl nere vid hyttan stannade vi och Daniel ringde vår norska kontakt Svein. Det var han som skulle plocka upp oss och köra oss till Rjukan för sista dagens toppbestigning. Det går nämligen inte att vandra hela vägen till Rjukan då det ligger en stor sjö emellan och därför inte går någon vandringsled. Vi bestämde tid för hämtning och tog oss sedan den sista halvtimmen ner till den väg där vi skulle bli upplockade.

Soppa lagades på stormköket medans vi väntade på Svein men lagom till att vi ätit upp drog mörka moln in över berget. Men det var inte regn, det var hagel....

I hagelskuren satt jag på huk och diskade i den lilla sjön vi befann oss vid och försökte hålla värmen uppe. Det var riktigt Svinkallt så vi var glada när Svein kom och plockade upp oss. Vi blev sedan körda den häpnadsväckande bilvägen ner till Rjukan där vi skulle bli bjudna på mat på kontoret. Vi käkade en underbar middag med rejäla köttbitar och blev även erbjudna att sova i kontorets lägenheter över natten. Svein jobbar på energibolaget Statkraft som har flera vattenkraftverk i Rjukanområdet. För medarbetare som kommer långt ifrån har man små lägenhets rum i kontorsbyggnaden. Vi tackade inte nej till dusch och tak överhuvudet, framförallt skulle vi ju också kunna torka alla blöta kläder inför toppbestigningen. Att få komma inomhus och sova i en säng för första gången på nästan två veckor kändes som rena lyxhotellet och vi var på riktigt gott humör när vi gick och la oss och såg fram emot morgondagens toppbestigning. Ovanför oss sträckte sig toppen, vi var så nära nu!!!!

Vi tog en liten sovmorgon och kom inte iväg förrän 10:15. Natten hade varit ovanligt skön då vi låg uppe på ett tjock lager mjukt blåbärsris och mossa.

Men starten av dagen blev en riktig chock. Först var vi tvungna att härda ut en total invasion av knott. Hela luften var ett enda stort moln av dessa fruktansvärda insekter som tar sig in överallt och biter sig fast. Vi var därför enormt lättade över att komma iväg men då fortsatte utmaningen. Upp upp upp för den grusväg som ledde till vandringsleden i Nordstul och väl framme efter 45minuter var vi redan helt färdiga....

En kort paus och sedan fortsatte traskandet uppför berget. Vi passerade efter en stund trädgränsen men stigen bara fortsatte uppför. Ryggsäckarna skavde mot axlarna och syran sprutade i låren samtidigt som pulsen var på högvarv.

Under en period hade vi det båda riktigt tufft innan vi stannade för smörgåsstoppet. Vi var nu högt uppe bland molnen och dimman låg tjock. Vi hade svettats en jäkla massa hela vägen upp och när vi nu stannade blev vi snabbt nerkylda. Vi fortsatte därför och nådde tillslut Sigridsbu, en hytta högt uppe på kalfjället kanske 1100m.ö.h. Vi fortsatte efter att ha fyllt vattenflaskorna och nu var det inte lika brant längre. Istället lättade molnen och trots att det var jobbigt var etappen fram tills lunch en ren njutning med obeskrivligt storslagen utsikt.

Lunch, snabbmakaroner och köttbullar med tomatsås lagades med stormköket på en klippavsats medans solen sken. Det var dock kyligt så man var glad att ge sig iväg igen och få upp värmen.

En stund efter lunch började så stigen slutta neråt igen, ner från fjället. Detta gjorde det mindre jobbigt för pulsen men ännu tuffare för musklerna som var tvungna att orka hålla emot i den branta och steniga utförslöpan. På eftermiddagen träffade vi också de första människorna på vandringen. Tre stycken yngre norska män som var påväg i motsatt riktning. Den sista biten till nästa hytta (Eriksbu) var jobbig för mig, det hade varit en tuff dag och kroppen var tömd på energi, dessutom hade mobilen med spotify slut på batteri så jag kunde inte lyssna på musik utan bara höra mina tunga andetag. När vi så kom fram till hyttan vid 6tiden på kvällen visste vi samtidigt att vi var tvungna att fortsätta. Annars skulle vi aldrig hinna fram i tid dagen efter.

Sista 1,5h var riktigt sviniga. I jobbig och tråkig terräng nere i dalens täta fjällskog och blöta underlag med ständigt travande över bäckar. Först var jag mest förbannad över att benen inte bar och axlarna och höften gjorde ont men sista biten var jag så tom att jag inte orkade tänka utan vandrade framåt som ett spöke över rötter och stenar. Daniel var lika trött han och vi vandrade i tysthet.

När vi väl slog läger hade vi (inklusive) stopp varit igång i 10h. Det var en ganska kass tältplats med värdelöst underlag men det fick duga. Efter att utmattade fått upp tältet och slängt ihop middag somnade vi snabbt vid 22:00 tiden. Vi såg knappast fram emot morgondagen utan insåg hur mycket vi hade underskattat vandringen!

Vi har precis käkat lunch på Burger King. Nu går snart tåget som ska ta oss till Stockholm. När vi satt oss där ska jag uppdatera mer från de senaste dagarna. Vi hörs!

Vi gick upp tidigt, så tidigt att våra Ryska campinggrannar inte ens hade gått och lagt sig än.

Snabbt fick vi ihop tältet och drog ihop alla prylar och stack iväg in mot centrum.

Det hängde tjocka moln över huvudstaden när vi tog oss ner till operahuset och den cykelbana vi tänkt köra på. Det var nog många morgontrötta Oslobor som hejade till när två cyklister med vagn och en Svensk flagga fladdrande svischade förbi i morgonrusningen.

Vi tog oss relativt enkelt igenom de centrala delarna men den jobbiga biten skulle snart börja. Samtidigt som det började bli allt sämre skyltat i Oslos västra förorter Sandvika och Asker blev backarna allt brantare och regnet började forsa ner över oss.

Det var en tuff bit innan vi tillsist tog oss ut ur Oslo och hade det första smörgåsstoppet. Därefter blev det lite lättare då regnet slutade och vi fick världens(?) längsta nedförsbacke ner till Drammen. Här blev nya svårigheter att ta sig igenom på cykelbanor men efter att vi frågat några trevliga norrmän om vägen löste det sig!

Vägen fortsatte i dalgången fram tills lunchstoppet på en grusväg med riktigt läcker utsikt. Här bestämde vi också att åka förbi Hokksund och där lämna vagnen hos Daniels släkting Hege som jobbar där, detta för att kunna få till det med upplockningen av all utrustning.

Därefter var det en mycket kuperad men vacker sista bit till Kongsberg i härligt väder. Efter en stenhård sista dag var vi alltså framme, herre Gud vi är i Kongsberg!!!!! Man kunde knappt fatta att cyklingen var över.

Vi stannade på en mataffär och shoppade käk inför vandringen, därefter packade vi om cykelväskorna och la ned det som behövdes i fjällryggsäckarna i samma veva kom också Daniels kusin Henrik och plockade upp oss och cyklarna. Han körde oss sedan högt upp i skogen till ett ställe som kallas Bolkesjö där vandringsleden börjar.

Problemet var bara att vi hade så dålig karta att vi inte visste exakt vilken väg man skulle ta upp till leden. Henrik släppte dock tillsist av oss på en skogsväg som vi trodde var den rätta. Vi var (som vanligt) svinhungriga och gjorde därför genast middag.

Medan vi satt där och käka kom så en man med två hundar förbi. Vi passade på att fråga om detta var vägen till vandringsleden och fick veta att så var INTE fallet, nähe......

Han beskrev vägen och efter middagen började vi alltså knata. Men ni ska inte tro att vi hittade rätt direkt. Nejdå först efter att ha gått fel en bra bit och frågat både en kvinna vid en busskur och en gumma i en stuga i skogen hittade vi rätt väg upp på berget.

Framme vid leden var vi dock inte, och trötta både fysiskt och psykiskt var vi när vi tillsist slog läger i skogen klockan halv elva på kvällen. Vi slocknade snabbt när vi krupit ner i säcken men fasade lite inför morgondagen. Vi hade ju fått en försmak av hur tufft det kunde vara att gå i brant uppförsbacke med en grymt tung ryggsäck!

Ja imorse besteg vi, i en tjock dimma tillsist Gaustatoppen efter en småtuff men inspirerande vandring.

Efter lunchen gick vi ner för berget igen. Och tog en dusch i den lägenhet vi fått bruka under natten. Sen var det bara att packa fullt i ryggsäckarna och gå ner till busshållplatsen!


Vi vill även passa på att tacka alla er som stöttat vår insamling under resan, denna stängs inte förrän om ett par veckor så kanske kan vi med hjälp av er som ännu inte gett ett bidrag nå 20 000kr? Det vore iallafall helt fantastiskt!

Nu sitter jag och Daniel på en buss som ska ta oss från Rjukan till Oslo ikväll. Där tänkte vi att på nytt tälta på Ekebergs camping innan hemfärden till Stockholm imorgon.

Men nu ska jag uppdatera er om de senaste dagarna.....

Vi klarade det!!!

Efter 12 tuffa dagar har vi äntligen nått slutmålet och placerat den svenska flaggan på Gaustatoppens högsta punkt!

Just nu sitter vi några höjdmeter ner, i toppstugan och käkar lunch, sedan fortsätter färden ner igen.

Kika in senare i eftermiddag så ska jag uppdatera er med vad som hänt de senaste timmarna och dagarna, hörs!!!

God kväll:-D


Eftersom det varit så tomt på bloggen kanske ni trott att vi inte överlevt de sista etapperna men jo då!

Dock så har vi varit högt uppe på fjället i två dygn långt från både el tillgång eller täckning. Men nu, nu är vi äntligen framme i Rjukan vid Gaustatoppens fot. Där vi nu sitter reser sig berget högt över oss och är förtrollande vackert i solnedgången.

För att få ihop allt i tisdags stack vi ju tidigt från Oslo och det blev en tuff cykeldag. Sedan fortsatte fixet med att ta sig upp mot vandringsleden. Vi somnade snabbt och har sedan varit uppe på höga höjder i två dagar.

Imorrn bitti börjar så vandringen upp mot Gaustatoppen!!! Önska oss lycka till:-D

Halloj!

Vi sitter på en väg och käkar lunch i den stora dalgången som går mellan Drammen och Hokksund. Förmiddagen har varit bökig men nu är det inte mer än dryga 3mil till Kongsberg. Sen blir det ingen mer cykling!!!

Nästa etapp nu i eftermiddag blir först till Hokksund där vi ska droppa vagnen hos Daniels släkting. Därefter cyklar vi de sista två milen till Kongsberg, handlar mat, köper tur karta och sedan blir våra cyklar upplockade och vi slår läger vid vandringsledens början.

Imorgon börjar så de tre dagarnas vandring till och upp på toppen!

Nu har jag så äntligen tid för att berätta vad som hände den där natten för några dagar sedan när vi utmattade slagit läger i ett skogsparti.

Vi var slitna och hungriga när vi tillsist kom fram och tyckte vi hittade ett schysst campingställe i skogen. Middagen klarades av och vi la oss i tältet för att krypa ner i säckarna. Daniel hade precis lagt på ett telefonsamtal med sin mamma och vi skulle släcka pannlampan som gav ljus i tältet när en bil plötsligt kör upp i närheten av tältplatsen. Det har börjat skymma men kan se strålkastarna träffa träden en bit bort.

Va fasen är det här tänkte vi båda och pulsen steg blixtsnabbt. Det hördes mansröster samtidigt som ett par personer klev ur bilen. Vi måste kolla vilka det är sa jag och Daniel kikade snabbt ut ur tältet. Jag kan inte se vad det är för några!!!?? Fick jag efter några sekunder som svar från Daniel medans rösterna närmade sig.

Jag greppade taget om kniven samtidigt som jag ålade mig fram mot tältöppningen. Vilka kunde det vara, rånare? Tankarna ven under några sekunder innan männen uppenbarade sig bara en liten bit bort......

Det var polisen!!!!


Hallå ropade jag förvånad men lättad till dom, hej! fick jag till svar. Är du själv där inne? frågade den ene samtidigt som jag fick skenet från deras stora ficklampa i ansiktet. Nä vi är två!!! Kan ni komma ut så vi får snacka lite sa dom, va fasen är grejen undrade jag, vad har vi gjort?

Jag hoppade ut i bara stumplästen och Daniel gjorde samma sak. Under tiden valde jag att släppa kniven ur handen så den föll ner på tältdukens golv.

Ja men ni ser ju helt normala ut! Sa den ene konstapeln, jo det hoppas jag! svarade jag. Vi skrattade lite och de började sedan fråga oss vad vi höll på med, långcykling jaha! Vi snackade ett tag med de väldigt trevliga värmländska poliserna men kom inte riktigt in på vad dom gjorde där i skogen egentligen.

Men efter en stund fick vi iallfall förklarat att det var boende i området som ring och berättat att de sätt någon skum typ smyga runt i området. Jaha men då är det lugnt, då var det ju oss i skogen de såg, vi kunde andas ut...... trodde vi......

Poliserna förklarade nu att det inte var första gången boende i området hört av sig och berättat om den skumma mannen. En gubbe som tydligen skulle tillbedja en reflexväst(!????) brukade glida runt i skogen. Polisen hade tidigare varit där och letat men inte funnit någon men trodde det hade att göra med det behandlingshem för narkomaner som låg i närheten.

Vi stod stumma medan de berättade färdigt, sedan sa dom att de var klara här och hoppades att vi inte blivit uppskrämda, det har vi ju visst det!!!! Förklarade jag medans de satte sig i bilen och drog iväg.

När jag och Daniel la oss i tältet bara tittade vi på varandra skrattade lite och sa att detta bara var för sjukt för att vara sant. Shit va läskigt, kommer bli svårt att sova sa vi först lite på skämt men snabbt började tankarna rulla om galningen i skogen. Vi kan bara inte vara kvar!!!!


Därför efter ett hastigt besökt valde vi att i mörkret riva ner lägret trycka allt i vagnen och ge oss av. Den tidigare stora tröttheten var utbytt mot skärpa och adrenalin. Vi rullade på i mörkret med hög puls och stannade inte för än efter 12km när vi kom till Edsvalla. Vi slog läger i skogen bredvid idrottsplatsen och fick relativt snabbt upp tältet i mörkret. När vi la oss kände vi oss trygga och somnade snabbt.


Ja herre Gud vilken konstig natt!!!!

När vi vaknat tidigt (06:30) och fixat klart med alla grejerna fortsatte vi skogsvägen mot Björkelangen. När till samhället fick vi vara med om resans hittills längsta backe. Herre Gud den tog ju aldrig slut medan vi åkte ner ner ner från bergen till dalgången.

Sedan fortsatte vi den lättåkta vägen till Aursmoen där vi hade fikapaus innan det bar av uppför backarna mot fetsund. Kan säga att man ryckte ordentligt i smilbanden när vi passerade en skylt med texten "Fet kommune"....

Väl i fetsund hade vi tänkt käka lunch men vi hittade inte någon restaurang utan stannade först i Osloförorten Strömmen där vi drog en hamburgare/pizza på det rätt risiga stället Charlies Kebab. Efter det fortsatte färden in mot stan. Jag hade haft vagnen de fem milen på förmiddagen och var väldigt glad att äntligen få slippa den.

Vi tuggade på in mot Oslo och till en början gick det relativt smidigt men sedan blev det allt bökigare. Vi försökte följa cykelleder och fick stanna flera gånger och fråga folk om vägen. Det var riktigt svårt och dessutom extremt kuperat men tillsist var vi framme på Ekebergs camping. Kvällen blev lugn med lite middag en kort promenad och sedan sänggång.