Vi tog en liten sovmorgon och kom inte iväg förrän 10:15. Natten hade varit ovanligt skön då vi låg uppe på ett tjock lager mjukt blåbärsris och mossa.

Men starten av dagen blev en riktig chock. Först var vi tvungna att härda ut en total invasion av knott. Hela luften var ett enda stort moln av dessa fruktansvärda insekter som tar sig in överallt och biter sig fast. Vi var därför enormt lättade över att komma iväg men då fortsatte utmaningen. Upp upp upp för den grusväg som ledde till vandringsleden i Nordstul och väl framme efter 45minuter var vi redan helt färdiga....

En kort paus och sedan fortsatte traskandet uppför berget. Vi passerade efter en stund trädgränsen men stigen bara fortsatte uppför. Ryggsäckarna skavde mot axlarna och syran sprutade i låren samtidigt som pulsen var på högvarv.

Under en period hade vi det båda riktigt tufft innan vi stannade för smörgåsstoppet. Vi var nu högt uppe bland molnen och dimman låg tjock. Vi hade svettats en jäkla massa hela vägen upp och när vi nu stannade blev vi snabbt nerkylda. Vi fortsatte därför och nådde tillslut Sigridsbu, en hytta högt uppe på kalfjället kanske 1100m.ö.h. Vi fortsatte efter att ha fyllt vattenflaskorna och nu var det inte lika brant längre. Istället lättade molnen och trots att det var jobbigt var etappen fram tills lunch en ren njutning med obeskrivligt storslagen utsikt.

Lunch, snabbmakaroner och köttbullar med tomatsås lagades med stormköket på en klippavsats medans solen sken. Det var dock kyligt så man var glad att ge sig iväg igen och få upp värmen.

En stund efter lunch började så stigen slutta neråt igen, ner från fjället. Detta gjorde det mindre jobbigt för pulsen men ännu tuffare för musklerna som var tvungna att orka hålla emot i den branta och steniga utförslöpan. På eftermiddagen träffade vi också de första människorna på vandringen. Tre stycken yngre norska män som var påväg i motsatt riktning. Den sista biten till nästa hytta (Eriksbu) var jobbig för mig, det hade varit en tuff dag och kroppen var tömd på energi, dessutom hade mobilen med spotify slut på batteri så jag kunde inte lyssna på musik utan bara höra mina tunga andetag. När vi så kom fram till hyttan vid 6tiden på kvällen visste vi samtidigt att vi var tvungna att fortsätta. Annars skulle vi aldrig hinna fram i tid dagen efter.

Sista 1,5h var riktigt sviniga. I jobbig och tråkig terräng nere i dalens täta fjällskog och blöta underlag med ständigt travande över bäckar. Först var jag mest förbannad över att benen inte bar och axlarna och höften gjorde ont men sista biten var jag så tom att jag inte orkade tänka utan vandrade framåt som ett spöke över rötter och stenar. Daniel var lika trött han och vi vandrade i tysthet.

När vi väl slog läger hade vi (inklusive) stopp varit igång i 10h. Det var en ganska kass tältplats med värdelöst underlag men det fick duga. Efter att utmattade fått upp tältet och slängt ihop middag somnade vi snabbt vid 22:00 tiden. Vi såg knappast fram emot morgondagen utan insåg hur mycket vi hade underskattat vandringen!