Man brukar ju säga att allt roligt har ett slut, och nu är alltså JonssonBokefors-Challenge över. Vi är otroligt nöjda med resultatet, och vi har fått ett minne för livet! Insamlingen kom upp i hela 20 400 kr, vilket känns helt fantastiskt! Tack än en gång till alla ni som skänkt till vår insamling, ni är alla en del av vår framgång!

 

Som ett sista inlägg tänkte jag blicka tillbaka på tiden som varit sedan vi fick den galna idén...

När vi bestämde oss för att göra den här utmaningen hade vi ingen aning om vad vi gett oss in på, eller alla timmars arbete som skulle krävas för att nå målet.  Jag tror vi båda först bara såg det som en rolig grej, och bortsåg från allt förarbete.

När vi startade insamlingen och skulle sätta ett insamlings-mål, hade vi ingen som helst aning om vad som var rimligt. Vi var först eniga om att 10 eller 15 tusen kändes som ett bra mål, men efter lite diskussion bestämde vi oss för att vara optimistiska och sätta 25 000 kr som mål. Men som sagt, vi hade ingen aning om vad som var rimligt. Såhär i efterhand känns det som att 25 tusen var ett bra mål, även om vi inte riktigt nådde så högt. Hade vi satt 10 eller 15 tusen fanns risken att vi inte skulle ha varit lika hungriga på att få in mer pengar.

 Jag tror det var när vi började marknadsföra projektet och insamlingen som vi verkligen insåg att det skulle krävas mycket arbete. Jesper var hemma hos mig en helg i mars, och vi arbetade då hela fredagskvällen till midnatt och sedan hela lördagen. Ändå kändes det som att vi bara gjort en bråkdel. Efter den helgen hade vi konstant arbete att göra, och projektet snurrade hela tiden i huvudet. Det hände ofta att man låg och tänkte på smarta marknadsföringssätt när man skulle sova, man var som besatt av projektet.

Från att vi startade insamlingen kretsade nästan allt arbete kring det, och vi glömde nästan alla förberedelser som krävdes för själva resan. Det kändes helt klart oroande när vi inte lyckades få några sponsorer och tiden började bli knapp. Det kändes därför oerhört skönt när vi blev kontaktade av Merida som lovade att sponsra oss med förmånliga priser. Därefter fick vi flera glada besked om sponsring, och man kunde då andas ut.

Med sponsorfrågan löst återstod ändå många frågetecken. Men tack vare bland annat mycket goda och hjälpsamma kontakter i Norge, en väldigt lyckad testcykling tur och retur från Uppsala till Dalarna, samt mycket proffsig hjälp av Söders cykel lyckades vi sudda ut dessa frågetecken.

De två sista veckorna innan avfärd var extremt stressiga men vi lyckades ändå få alla pusselbitar på plats, nästan i alla fall. Vi hade fortfarande inte spikat allt gällande upplockning av cyklar eller skjuts till Rjukan, men det tänkte vi lösa på vägen. Sen var det inte optimalt att Jesper satte sig på en helt ny cykel, eller att vi aldrig testat cykelkärran, men vi kände oss så redo vi kunde bli. Det skulle dock visa sig att det inte räckte…

2 juni 2012, den kallaste junidagen sedan 1928, och dagen då vår resa skulle börja. Det blev en mardrömsstart, med 5 grader, regn och iskalla vindar. Men vi backade inte för det, vi hade bestämt oss för att köra. Så med en alldeles för tungt lastad kärra, och piskande regn i ansiktena, gav vi oss iväg. Det dröjde dock inte länge innan vi började tvivla på att det skulle gå att genomföra, och framme i Södertälje var vi båda så nerkylda som vi aldrig tidigare varit. Vi beslöt att avbryta, och pappa fick ge sig ut på en ”rescue trip” till Södertälje.

I efterhand ser jag många fördelar med det avbryta försöket, även om jag i stunden var mycket besviken. Vi var för dåligt förberedda för att klara resan, och i och med det avbrutna försöket fick vi chans att ändra på saker som inte var bra, framför allt att lätta på tyngden av packningen.

4 juni försökte vi på nytt. Det var långt ifrån optimala förhållanden då heller, men den här gången bet vi ihop och körde. Det kom mycket regn de två första dagarna och jag vill påstå att de två dagarna var de tuffaste psykiskt sätt, på hela resan. Nästan alla kläder var blöta, vi hade bara kommit en bråkdel av vägen, och vädret visade inga tecken på att bli bättre. Det var fullkomligt omöjligt att få kläderna torra och tredje dagen tvingades jag ta på mig blöta kläder.

Det fanns ändå hopp, vädergudarna gav med sig och tredje dagen tittade solen fram. Problemet var att jag den dagen hade kärran och att det var en av de mest kuperade etapperna, så jag kunde inte njuta så mycket av det, ingenting alls för att vara ärlig. Tredje dagen var min tuffaste dag fysiskt sätt, och det blev även den längsta dagen på drygt 11 mil.

Det låter kanske konstigt att de tre första dagarna var de tuffaste, det tycker jag också, men det var så i alla fall för mig. Efter det kände man att man närmade sig målet och väderförhållandena blev bättre, men jag säger inte att de resterande dagarna var lätta, de var alla väldigt tuffa, speciellt sista cykeldagen från Oslo till Kongsberg, och de två vandringsdagarna. Det var extremt tufft, men det kändes ändå lättare när man var så nära slutmålet.

Så var vi äntligen på toppen den 15 juni, och känslan när man stod där uppe med den svenska flaggan är obeskrivlig. Efter alla timmars arbete och slit så hade vi klarat det! Även om resan hem blev lite seg och långtråkig så hade vi båda hela vägen ett glatt humör och ett leende på läpparna.

 

Detta är alltså det sista blogginlägg från JonssonBokefors-Challenge, för den här gången i alla fall. Det är verkligen inte omöjligt att det blir en ”JonssonBokefors-Return” någon gång i framtiden. Vi har redan börjat diskutera andra häftiga utmaningar.

Med risk för att låta tjatig: Tack till alla er som skänkt till vår insamling eller stöttat oss på något annat sätt. Utan er hade vi aldrig klarat utmaningen.

I övrigt kan jag säga att vår cykelkärra och solcellsladdare inom kort ligger ute på blocket för försäljning, så om någon är intresserad, hör av er!

Tack för den här gången!

Mot Toppen - Mot Cancern