Torsdag kväll är uppesittarkvällen på löp. Fast just denna gång blir det inte så sent eftersom det är intervaller tidigt imorgon bitti. Jag och Daniel har satt oss på hans rum för att jobba lite med projektet. Vi bor vägg i vägg jag och Jonsson, ett lagom avstånd på sådär 2meter……

Jag och Daniel träffades för första gången på sommarlägret 2010 innan skolstarten på löpargymnasiet på hösten. Alla de andra killarna kände jag mer eller mindre från tidigare tävlingar men Jonsson var ett nytt ansikte då han just kommit tillbaka efter skadan. Vi fick snabbt en god kontakt och har blivit väldigt tighta under de 1,5 år vi bott ihop. Vi är ganska lika jag och Daniel. Både värderingsmässigt och intressemässigt. Vi slipper också bråka på det politiska planet vilket ju är skönt eftersom båda gärna vill få just sin röst hörd. Daniel brukar säga det att han tänker precis som jag, skillnaden är bara att han håller tyst i olämpliga situationer medans jag häver ur mig saker. Jag kan tyvärr bara hålla med….

Jag och Daniel kan samarbeta väldigt bra. Just därför vi är så övertygade om att vi också ska lyckas med projektet. En riktig pers fick vi uppleva i höstas.

Vi bestämde oss en kväll för att springa lite mörkerlöpning i törnskogen i norra Sollentuna. Så vi drog på oss pannlamporna och stack ut i den fullständigt kolsvarta och leriga skogen. Knappt hade vi kommit in bland träden förrän Daniels pannlampa plötsligt slutade fungera. Jaha, då får vi klara oss på en då. Vi fortsatte allt djupare in i skogen. Jag (som hade sprungit i törnskogen många gånger och hittade bra) trodde som vanligt att jag hade stenkoll, men det var plötsligt en liten skillnad….. det var mörkt!!! Vi sprang allt längre bort och när vi plötsligt kom fram till en väg hade inte en jäkla aning om vart vi var någonstans. Jomen hitåt sa jag till Jonsson, jag är helt säker! Vi testade en väg till men sprang bara mer vilse. Nu tar vi upp kartan, sa Jonsson. Vi tittade men kunde inte fatta var vi var någonstans, det är en motorväg där borta, varför finns inte den på kartan, eller tittar vi på fel ställe?

Vi testade en ny väg och trodde att vi kunde snedda mot rätt riktning om vi lämnade stigen. In bland snåren. Först löpandes, sen joggandes, tillsist gående. Vi blev stilla och jag släckte pannlampan. Vi stod mitt i urskogen omfamnades av ett stort tjockt becksvart mörker och hade ingen aning om var vi var någonstans. Vi tittade på varandra. Båda lika glada att den andre fanns där vid ens sida. Vi kan såhär i efterhand erkänna att vi var lite smårädda där ute, och hade man varit själv hade man ju varit vettskrämd. Jonsson tog nu befälet, vi kan inte testa något mer sa han, vi måste tillbaka till motorvägen, det är vår enda chans. Tysta vandrade vi genom skogen mot det lilla ljudet från förbipasserande bilar. Vi kom tillbaka men var fortfarande på ruta ett, efter att blivit än mer förundrade, är det fel på kartan eller oss? sprang vi i riktning mot Täby längs vägen och hoppades på att stöta på något hus. Trötta och hungriga och frusna efter att varit ute i 2h kom vi så till några hus. Ska vi gå in och fråga efter vägen? Vi testade en sista sak, att gå upp på en kulle ovanför husen för att kolla om man såg något. Hittade vi inget skulle vi ringa på dörren. Man trodde knappt sina ögon när man kom upp på kullen och lååångt bort i fjärran såg Väsjöbacken och Victoria Tower i Kista. Nu hade vi riktingen hem och 30 min senare anlände vi utmattade till löp, man kan ju säga att de andra hade börjat undrat vad fasen som hänt med oss.

Visst var det lite jobbigt just då men såhär i efterhand känns det som en nyttig erfarenhet. Vi började aldrig tjafsa, båda fick använda sig av sina styrkor och tillsammans löste det sig, självklart kommer det lösa sig i sommar också när JonssonBokefors – Challenge ska avklaras!

Ps. det var fel på kartan, den var så gammal att den nya motorvägen till Norrtälje fattades…

(Snygg bild va!? :-p den är i alla fall från julmiddagen för några månader sedan)