Daniel Karl Jonsson, av sina vänner endast kallad ”Jonsson” är Nackas tävlingsmänniska nummer 1.

Daniel växte upp i en elitidrottande miljö i Älta, Nacka kommun och blev tidigt uppfostrad att det viktigaste som finns, det är att vinna. En andra plats, den är lika med en förlust. Med en morbror som var världens bästa orienterare på 90-talet har Daniel minst sagt vinnarinstinkten och kämparandan i blodet. Daniel är ingen typisk stadsbo, han hatar stadens betong och trivs betydligt bättre i skogen, inget går upp mot en löptur i Hellasgårdens terrängspår.

Daniel har testat på en mängd olika sporter men fastnade tidigt för löpningen. Han visade sig här vara en fantastisk talang. Mellan åren 2001-2005 vann Daniel Lidingöloppet, alltså 5 segrar i rad(!). Han vann sedan nästan allt som gick att vinna inom friidrotten och terränglöpningen och var överlägsen de flesta konkurrenterna i hela landet. Men när Daniel var tretton år började problemen hopa sig. Han åkte på skada efter skada och var borta helt från tävlandet i tre-fyra år innan han säsongen 2010 började få bukt med problemen och på hösten började på löpargymnasiet i Sollentuna tillsammans med mig. Daniel är nu på god väg att ännu en gång nå den absoluta Sverigeeliten och med sin stora vinnarskalle lär det knappast dröja länge till.

Daniel gick grundskolan hemma i Nacka men började i sexan på Engelska skolan där han fyra år senare gick ut med toppbetyg. Daniel tillhörde skolans bästa i samtliga ämnen. Daniel fick också ta emot ett särskilt pris från skolledningen, ”approach to learning” för att ha varit en sådan fin elev och medmänniska.

Daniel är extremt välbyggd, 189 cm lång och mycket muskulös. Det är få tjejer som inte faller när han drar av sig tröjan och visar sin tvättbräda.

Han har en mycket hög fysisk kapacitet med en stor råstyrka och imponerande tryck i steget i tuff terräng. Ju mer kuperat, destå snabbare springer han trots sin stora kropp. Den mentala styrkan är inte sämre, att projektet ska misslyckas… det finns inte på kartan för Daniel.  Allt detta bäddar för att vi ska lyckas genomföra projektet på ett klanderfritt sätt, men… även solen har sina fläckar.

Ett av Daniels kännetecken till vardags är att han kan vara ofantligt seg. När Daniel ska göra saker, spelar ingen roll om det är att tvåla in sig i duschen eller bre smör på mackan så går det i slow motion. Vi får hoppas att han ser till att skärpa sig så att vi kan hålla tidsplanen!

Ett annat problem är att Daniel är väldigt morgontrött. Man kan lugnt kalla honom för en klassisk kvällsmänniska. Detta leder till att om Daniel behöver gå upp tidigt så kan han bli ganska butter, jag får alltså se till att verkligen vara extra snäll med honom på mornarna.

”Jag älskar att springa men hatar att gå” brukar man kunna höra Jonsson säga. Låt oss hoppas att benen bär och kan hålla uppe tempot den 8mil långa vandringen i den Norska fjällvärlden.

Jag har tidigare nämnt att Daniel inte är en typisk stadsbo. Men han är heller ingen som gillar att få för mycket smuts under naglarna. När vi för några veckor sedan fick en vattenskada på internatet så att man var tvungen att stänga av vattnet och toaletterna. Då lämnade Daniel skutan och åkte hem. ”jag tänker inte sitta på nån jäkla bajamaja” sa han, hoppas han ser fram emot att bajsa i skogen säger jag.

Men trots det senast nämnda är jag är fullständigt övertygad om att Daniel kommer klara av utmaningen, och jag ser fram emot vår gememma resa mot toppen.