När vi vaknade på Ekebergs camping smattrade vattendropparna mot tältduken. Vi lagade frukost och middag att ta med på tåget i campingens primitiva kök och sedan var det dags att plocka ner tältet en sista gång, i ösregn. Kändes ändå som en bra sammanfattning av de två senaste veckornas väderförhållanden....!

Därefter gjorde vi av med våra sista norska kronor på buss ner till centralen. Vid det här laget hade vi redan många gånger fått känna på hur extremt dyrt det är i vårt västra grannland. Vi käkade lunch på Burger King innan vi 15:49 satte oss på tåget hem till Stockholm. Resan gick bra, det var skönt att bara sitta still och inte behöva tänka på något. Men efter 5h började det trots allt bli lite segt och man längtade ordentligt hem.

Strax före klockan 22:00 på lördagskvällen återvände så JonssonBokefors till den svenska huvudstaden. Vi blev upplockade av min farsa och körda till Daniel. Där packade vi om alla prylar och lastade in min utrustning i vår Skoda Yeti. Avslutningsvis bjöd även Daniels mamma på våfflor innan jag och farsan satte oss i bilen.

Strax före klockan ett var jag äntligen hemma i Uppsala. Jag slängde in de blöta och svettiga kläderna i maskinen och somnade sedan skönt i min egen säng. Efter två veckor var nu JonssonBokefors-Challenge 2012 över.

Jag och Daniel sitter på tåget med knappa två timmar kvar till Stockholm. Under eftermiddagen har vi passerat flera av de orter vi besökte under cyklingen, vilket känns lite konstigt men samtidigt väcker många minnen.


Vi vill också passa på att tacka alla er som följt oss och på olika sätt stöttat oss under våran resa. Det har betytt otroligt mycket.

Nu är JonssonBokefors-Challenge 2012 över. Men detta betyder inte att min och Daniels glöd för äventyr och kamp mot cancern är slut. Vi har redan börjat fundera på vad man skulle kunna hitta på nästa gång, så vem vet, om ett år kanske vi är iväg igen!? Detta återstår att se men i nuläget ska det bli skönt att komma hem och ha ett välbehövligt sommarlov.

Resan är alltså snart slut men det betyder inte att hela projektet är över. Insamlingen stänger inte förren sista Juni och fram tills dess kommer bloggen och Facebook-sidan vara fortsatt väluppdaterade. Självklart kommer en väldig massa bilder från resan läggas upp och det vill ni inte missa!!! Dessutom ska en sammanfattning av resan skrivas samt en text med "äventyret ur Daniels perspektiv" eftersom det hittills bara är jag som skrivit. Så jag säger bara det, sluta inte läsa bloggen för det är nu det bästa börjar.

I övrigt tackar vi för att ha fått vara med om en sådan spännande resa som knappast lär vara den sista, hörs!

06:30 ringde klockan och vi klev ur sängen. Idag gällde det! Upp och packa väskorna med lunch och tjocka kläder, det var kallt på toppen. Många minus varje natt. Efter frukost kom Svein och hämtade oss. Han skulle köra oss till början av den vandringsled som går upp på toppen.

Svein berättade att han fixat en intervju till oss med Rjukans lokaltidning och att vi skulle träffa reportern vid vandringsledens början 08:30. Vi hade därför lite tid på oss så Svein körde en Sightseeing i Rjukan centrum innan vi åkte upp mot berget. Väl där mötte vi upp reportern som höll en intervju med oss och tog en massa fotton. Samtidigt kom också en gubbe förbi, vi kallar honom Mr Gausta, han jobbar för turistföreningen och hade varit uppe på toppen 1306gånger!!!!! Vi pratade en stund med honom och därefter vid nio tiden på morgonen tog vi de första stegen uppför stigen mot toppen.

Berget låg täckt i en tjockt lager dimma så vi kunde inte se toppen som sträckte sig högt ovanför oss. Vi följde de rödmarkerade T:n som visade leden men kom trots allt fel. Vi följde bara efter de steg i snön vi såg framför oss och plötsligt var vi långt ut i ett stenrös. Upp med kartan, nä men det är nog här ändå! ....... Vi fortsatte ytterligare en bit i det branta stenröset men insåg sedan att detta bara måste vara fel och vände tillbaka. Slutligen hittade vi tillbaka till leden och fortsatte uppåt. Snart var vi ännu en gång ute på villovägar i snön men denna gång hjälpte kartan oss och ibland när dimman lättade något kunde vi skymta toppstugan högt där uppe.

Två timmar efter vi börjat vandringen var vi så uppe vid toppstugan och telefonmasten efter en brant sista klättring. Men ännu var inte toppen nådd. För att stå allra högst upp på Gaustatoppen behöver man nämligen gå ut ungefär 10min på en smal bergskam och ta sig upp några ytterligare höjdmeter. Detta var också vad vi gjorde. Ute på den smala kammen vandrade vi ensamma, på båda sidor om oss störtade bergväggen brant ned och luften var ett enda vitt hav. Men så, vid strax efter klockan elva nådde JonssonBokefors-Challenge 2012 Gaustatoppens högsta punkt 1883m.ö.h!

Vi hade klarat det!!!!! På den tolfte dagen, efter dryga 75mils cykling och 16h vandring och en toppbestigning stod vi tillsist på toppen. Känslan var minst sagt obeskrivlig!

Vi fottade oss och placerade slutligen den svenska flaggan på toppen innan vi startade vandringen tillbaka. Vi käkade lunch i hyttan innan vi fortsatte ner. På vägen mötte vi också Mr Gausta som nu bestigit toppen 1307 gånger, denna dag på skidor....


Efter detta fortsatte färden ner där vi träffade på ytterligare människor påväg uppåt. Inte konstigt med tanke på att berget sägs vara Norges vackraste fjäll. På vägen ner lättade så tillslut också molnen och gav oss en fantastisk utsikt. Vi passade också på att köra "Sälen" i en av snöbackarna innan vi var tillbaka nere på vägen och blev upplockade av Svein.

Vi kördes ner till kontoret igen. Packade snabbt om väskorna och sedan var det dags att hastigt ge sig av från Rjukan. Vi satte oss på en buss som tog oss till Oslo och där tog vi sedan ännu en gång in på Ekebergs camping.

Glada och nöjda över att ha klarat av utmaningen somnade i tillsist in medans solen försvann bakom bergen bakom Oslo.

Vi gick som vanligt upp tidigt, lagade gröt och diskade i den intill liggande bäcken. Sedan tog vi ner tältet och gav oss iväg vid 9:10. Humöret var betydligt bättre idag och vi drog iväg nerför skogsstigen diskuterande ekonomi, skola och framtiden. Båda kände sig fortsatt pigga vid första stoppet med utsikt över Gaustatoppen i fjärran. Under gårdagen hade vi bara kunnat skymta toppen som var dold bakom molnen men nu var vädret bättre och berget reste sig majestätiskt i horisonten.

Färden fortsatte men blev allt tuffare. Såhär tidigt på säsongen, leden "öppnade" 1:a juni är det extremt blött och lerigt uppe i markerna. Det ligger fortfarande fullt med snö på topparna och ett av gårdagens bättre minnen var när jag kanade ner för en brant backe på snön och nästan mejade ner Jonsson nedanför.

Vi hade nu alltså flera timmar mitt på dagen med myrvandring framför oss. Helt otroligt blött och grisigt var det och dessutom, det tog slut på bäckar. Vi gick alltså igenom dyngsura mossar med lera och fukt upp till knäna men det fanns inget drickbart vatten så långt ögat nådde. Vi gick och gick och blev båda allt hungrigare och törstigare. Tillslut visste vi inte vad vi skulle ta oss till, steka på korven utan någonting till som lunch?

Det var nästan så man började hallucinera när vi tillsist kom fram till en liten bäck, tack gode Gud!!!


Vi lagade lunch och blev på bättre humör igen lagom till att det ännu en gång började gå upp mot fjället. Övre Fjällstul hytta hade vi passerat tidigare på dagen och nu skulle vi över ett fjäll för att nå den sista hyttan, Daggrö.

Det blev en tuff men väldigt vacker etapp med en liten paus högst upp på en topp med den fantastiska utsikten över fjällvärlden. Väl nere vid hyttan stannade vi och Daniel ringde vår norska kontakt Svein. Det var han som skulle plocka upp oss och köra oss till Rjukan för sista dagens toppbestigning. Det går nämligen inte att vandra hela vägen till Rjukan då det ligger en stor sjö emellan och därför inte går någon vandringsled. Vi bestämde tid för hämtning och tog oss sedan den sista halvtimmen ner till den väg där vi skulle bli upplockade.

Soppa lagades på stormköket medans vi väntade på Svein men lagom till att vi ätit upp drog mörka moln in över berget. Men det var inte regn, det var hagel....

I hagelskuren satt jag på huk och diskade i den lilla sjön vi befann oss vid och försökte hålla värmen uppe. Det var riktigt Svinkallt så vi var glada när Svein kom och plockade upp oss. Vi blev sedan körda den häpnadsväckande bilvägen ner till Rjukan där vi skulle bli bjudna på mat på kontoret. Vi käkade en underbar middag med rejäla köttbitar och blev även erbjudna att sova i kontorets lägenheter över natten. Svein jobbar på energibolaget Statkraft som har flera vattenkraftverk i Rjukanområdet. För medarbetare som kommer långt ifrån har man små lägenhets rum i kontorsbyggnaden. Vi tackade inte nej till dusch och tak överhuvudet, framförallt skulle vi ju också kunna torka alla blöta kläder inför toppbestigningen. Att få komma inomhus och sova i en säng för första gången på nästan två veckor kändes som rena lyxhotellet och vi var på riktigt gott humör när vi gick och la oss och såg fram emot morgondagens toppbestigning. Ovanför oss sträckte sig toppen, vi var så nära nu!!!!

Vi tog en liten sovmorgon och kom inte iväg förrän 10:15. Natten hade varit ovanligt skön då vi låg uppe på ett tjock lager mjukt blåbärsris och mossa.

Men starten av dagen blev en riktig chock. Först var vi tvungna att härda ut en total invasion av knott. Hela luften var ett enda stort moln av dessa fruktansvärda insekter som tar sig in överallt och biter sig fast. Vi var därför enormt lättade över att komma iväg men då fortsatte utmaningen. Upp upp upp för den grusväg som ledde till vandringsleden i Nordstul och väl framme efter 45minuter var vi redan helt färdiga....

En kort paus och sedan fortsatte traskandet uppför berget. Vi passerade efter en stund trädgränsen men stigen bara fortsatte uppför. Ryggsäckarna skavde mot axlarna och syran sprutade i låren samtidigt som pulsen var på högvarv.

Under en period hade vi det båda riktigt tufft innan vi stannade för smörgåsstoppet. Vi var nu högt uppe bland molnen och dimman låg tjock. Vi hade svettats en jäkla massa hela vägen upp och när vi nu stannade blev vi snabbt nerkylda. Vi fortsatte därför och nådde tillslut Sigridsbu, en hytta högt uppe på kalfjället kanske 1100m.ö.h. Vi fortsatte efter att ha fyllt vattenflaskorna och nu var det inte lika brant längre. Istället lättade molnen och trots att det var jobbigt var etappen fram tills lunch en ren njutning med obeskrivligt storslagen utsikt.

Lunch, snabbmakaroner och köttbullar med tomatsås lagades med stormköket på en klippavsats medans solen sken. Det var dock kyligt så man var glad att ge sig iväg igen och få upp värmen.

En stund efter lunch började så stigen slutta neråt igen, ner från fjället. Detta gjorde det mindre jobbigt för pulsen men ännu tuffare för musklerna som var tvungna att orka hålla emot i den branta och steniga utförslöpan. På eftermiddagen träffade vi också de första människorna på vandringen. Tre stycken yngre norska män som var påväg i motsatt riktning. Den sista biten till nästa hytta (Eriksbu) var jobbig för mig, det hade varit en tuff dag och kroppen var tömd på energi, dessutom hade mobilen med spotify slut på batteri så jag kunde inte lyssna på musik utan bara höra mina tunga andetag. När vi så kom fram till hyttan vid 6tiden på kvällen visste vi samtidigt att vi var tvungna att fortsätta. Annars skulle vi aldrig hinna fram i tid dagen efter.

Sista 1,5h var riktigt sviniga. I jobbig och tråkig terräng nere i dalens täta fjällskog och blöta underlag med ständigt travande över bäckar. Först var jag mest förbannad över att benen inte bar och axlarna och höften gjorde ont men sista biten var jag så tom att jag inte orkade tänka utan vandrade framåt som ett spöke över rötter och stenar. Daniel var lika trött han och vi vandrade i tysthet.

När vi väl slog läger hade vi (inklusive) stopp varit igång i 10h. Det var en ganska kass tältplats med värdelöst underlag men det fick duga. Efter att utmattade fått upp tältet och slängt ihop middag somnade vi snabbt vid 22:00 tiden. Vi såg knappast fram emot morgondagen utan insåg hur mycket vi hade underskattat vandringen!

Vi har precis käkat lunch på Burger King. Nu går snart tåget som ska ta oss till Stockholm. När vi satt oss där ska jag uppdatera mer från de senaste dagarna. Vi hörs!

Vi gick upp tidigt, så tidigt att våra Ryska campinggrannar inte ens hade gått och lagt sig än.

Snabbt fick vi ihop tältet och drog ihop alla prylar och stack iväg in mot centrum.

Det hängde tjocka moln över huvudstaden när vi tog oss ner till operahuset och den cykelbana vi tänkt köra på. Det var nog många morgontrötta Oslobor som hejade till när två cyklister med vagn och en Svensk flagga fladdrande svischade förbi i morgonrusningen.

Vi tog oss relativt enkelt igenom de centrala delarna men den jobbiga biten skulle snart börja. Samtidigt som det började bli allt sämre skyltat i Oslos västra förorter Sandvika och Asker blev backarna allt brantare och regnet började forsa ner över oss.

Det var en tuff bit innan vi tillsist tog oss ut ur Oslo och hade det första smörgåsstoppet. Därefter blev det lite lättare då regnet slutade och vi fick världens(?) längsta nedförsbacke ner till Drammen. Här blev nya svårigheter att ta sig igenom på cykelbanor men efter att vi frågat några trevliga norrmän om vägen löste det sig!

Vägen fortsatte i dalgången fram tills lunchstoppet på en grusväg med riktigt läcker utsikt. Här bestämde vi också att åka förbi Hokksund och där lämna vagnen hos Daniels släkting Hege som jobbar där, detta för att kunna få till det med upplockningen av all utrustning.

Därefter var det en mycket kuperad men vacker sista bit till Kongsberg i härligt väder. Efter en stenhård sista dag var vi alltså framme, herre Gud vi är i Kongsberg!!!!! Man kunde knappt fatta att cyklingen var över.

Vi stannade på en mataffär och shoppade käk inför vandringen, därefter packade vi om cykelväskorna och la ned det som behövdes i fjällryggsäckarna i samma veva kom också Daniels kusin Henrik och plockade upp oss och cyklarna. Han körde oss sedan högt upp i skogen till ett ställe som kallas Bolkesjö där vandringsleden börjar.

Problemet var bara att vi hade så dålig karta att vi inte visste exakt vilken väg man skulle ta upp till leden. Henrik släppte dock tillsist av oss på en skogsväg som vi trodde var den rätta. Vi var (som vanligt) svinhungriga och gjorde därför genast middag.

Medan vi satt där och käka kom så en man med två hundar förbi. Vi passade på att fråga om detta var vägen till vandringsleden och fick veta att så var INTE fallet, nähe......

Han beskrev vägen och efter middagen började vi alltså knata. Men ni ska inte tro att vi hittade rätt direkt. Nejdå först efter att ha gått fel en bra bit och frågat både en kvinna vid en busskur och en gumma i en stuga i skogen hittade vi rätt väg upp på berget.

Framme vid leden var vi dock inte, och trötta både fysiskt och psykiskt var vi när vi tillsist slog läger i skogen klockan halv elva på kvällen. Vi slocknade snabbt när vi krupit ner i säcken men fasade lite inför morgondagen. Vi hade ju fått en försmak av hur tufft det kunde vara att gå i brant uppförsbacke med en grymt tung ryggsäck!

Ja imorse besteg vi, i en tjock dimma tillsist Gaustatoppen efter en småtuff men inspirerande vandring.

Efter lunchen gick vi ner för berget igen. Och tog en dusch i den lägenhet vi fått bruka under natten. Sen var det bara att packa fullt i ryggsäckarna och gå ner till busshållplatsen!


Vi vill även passa på att tacka alla er som stöttat vår insamling under resan, denna stängs inte förrän om ett par veckor så kanske kan vi med hjälp av er som ännu inte gett ett bidrag nå 20 000kr? Det vore iallafall helt fantastiskt!

Nu sitter jag och Daniel på en buss som ska ta oss från Rjukan till Oslo ikväll. Där tänkte vi att på nytt tälta på Ekebergs camping innan hemfärden till Stockholm imorgon.

Men nu ska jag uppdatera er om de senaste dagarna.....